Från vår romantiska middag i fredags <3  

Läste något bra igår: det bästa med långdistansförhållanden är känslan när man äntligen ses och allt känns så bra, men det gör lika ont varje gång man skiljs åt igen eftersom man inte vet när man kan ses nästa gång, jobbigt att sitta på ett tåg i 5,5 timmar å inte kunna göra det man helst av allt vill göra nämligen krypa ner under täcket å bara gråta.

Var hos älskling i helgen och det var hur mysigt som helst, men igår när jag skulle åka hem igen så var det lika smärtsamt som vanligt. Det känns sjukt jobbigt och omänskligt att inte få träffa den man älskar förrän i slutet av november igen. Vill bara vara hemm och gråta hela tiden, har inte lust att gå i skolan, vill inte jobba och framför allt vill jag inte bo här utan den som gör mig hel. Kärleken är hård och orättvis.