Började min praktik den här veckan och det känns väl bra antar jag men är lite besviken på att jag bara har 4 engelska lektioner i veckan...mest med tanke på att jag ska hålla i 40 timmars undervisning i veckan :O jo men tjena!

Har bråkat med pojkvännen...hoppas det blir bättre snart, svårt med långdistans :( älskar ju honom så förbannat mycket!

Precis som sist så känns det långsamt bättre. Det som gäller är att hålla sig sysslosatt så inte tankarna går till älskling hela tiden. Igår var det jobb som gällde (gjorde grekisk sallad till 80 pers >.<) och idag ska jag skriva en litterär uppsats på "Purpurfärgen", onsdag och torsdag är det återigen skola och jobb som gäller! Man blir trött men jag slipper åtminstone vara ledsen 24/7.

Igår bestämde jag mig för att åka till hjärtat igen den 2 november och jag bokade biljetterna så nu är man nästan 700 kr fattigare, men det är det värt eftersom jag får spendera nästan 4 dagar med den bästa jag vet!

Från vår romantiska middag i fredags <3  

Läste något bra igår: det bästa med långdistansförhållanden är känslan när man äntligen ses och allt känns så bra, men det gör lika ont varje gång man skiljs åt igen eftersom man inte vet när man kan ses nästa gång, jobbigt att sitta på ett tåg i 5,5 timmar å inte kunna göra det man helst av allt vill göra nämligen krypa ner under täcket å bara gråta.

Var hos älskling i helgen och det var hur mysigt som helst, men igår när jag skulle åka hem igen så var det lika smärtsamt som vanligt. Det känns sjukt jobbigt och omänskligt att inte få träffa den man älskar förrän i slutet av november igen. Vill bara vara hemm och gråta hela tiden, har inte lust att gå i skolan, vill inte jobba och framför allt vill jag inte bo här utan den som gör mig hel. Kärleken är hård och orättvis.