Idag är en bra dag för om några timmar får jag träffa älsklingen <3

Alltså nog för att jag är bra på engelska men det är ju för fan löjligt mycket man ska hinna läsa varje vecka, det är inte något mänskligt tempo här inte...men det är bara att kämpa på och göra sitt bästa helt enkelt och se fram emot de kommande roliga helgerna :)

Hatar att du är så långt borta!

Kanske är själviskt att skriva så den 11 september, 10 år efter attentaten, så många människor som förlorade nära å kära...

Men jag måste ändå leva i nuet!

Mitt hjärta sväller över varje gång jag läser detta inlägg i hans blogg:

Nu ska jag åter i västerled till en fantastisk plats och ett riktigt bra arbete, detta för dock med sig att jag är tvungen att lämna det finaste i mitt liv här hemma i fosterlandet. Det är på inga sätt något jag gör med glädje men jag är säker på att kärleken segrar och blir starkare av en sådan utmaning.

Har nog aldrig varit så här lycklig förut <3

Ja idag har jag mått sjukt mycket bättre än alla andra dagar sedan hjärtat åkte! Sov ganska länge, åt en bra frukost och sedan frog jag ner på stan och hittade ett par nya fina höstboots!

Sedan fick jag min nya kurslitteratur så  nu kan jag ta tag i mina studier på riktigt :)

Kvällen blev superbra med ett telefonsamtal från världens bästa kille <3 iiih får fjärilar i magen när jag tänker på honom!

Seriöst så håller jag på att bli tokig eller något. Tänker på min älskling typ 24/7 och det går inte riktigt ihop med studierna..det är svårt att orka med heltidsstudier när man mår skit! igår funderade jag seriöst på att ta paus från studierna, men jag vet att då skulle mina föräldrar bli typ tokiga eftersom de är rädda att jag då aldrig avslutar det jag påbörjat! det jag verkligen skulle vilja göra är att åka till Norge och jobba där hjärtat jobbar, men jag vet inte. har funderat på att gå till en kurator och snacka av mig lite och kanske komma över min separationsångest :/

aja får nog fundera lite till på detta!

Snälla hjälp mig, blir typ tokig! Älsklingen flyttade till Norge i söndags och jag längtar redan sönder mig och det är typ 29 dagar kvar tills jag får träffa honom...jag kommer ju lätt bli tokig eller något innan dess!

Jag har alltid tyckt att folk varit töntiga när de håll på så här, men nu fattar jag hur det är att verkligen älska någon och det gör förbannat ont ibland...helst av allt vill jag bara ligga i sängen hela dagen och tycka synd om mig själv eller bara flytta efter honom, är det dumt att fundera på att ta ett sabbatsår för att vara med någon man varit tillsammans med i 2 månader? Just nu känner jag att det vore det bästa jag kunde göra, hatar att gråta varje dag av saknad :(

Hoppas att det har hjälpt lite att skriva av sig..